0 Läs mer >>
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag älskar verkligen Baloo och jag beundrar honom så mycket.
Idag var vi iväg och pluggade och då träffade han Kristins lilla Plopp som tyckte att han var väldigt äcklig. Först var baloo väldigt intresserad men sen slutade han bry sig. Plopp vågade sig tillslut fram och hälsa och nosa på baloo. Så roligt att se att baloo verkligen inte visar några dumma grejer vid osäkra hundar, ha bara låssas som ingenting alls.
Precis som när vi tränar med Jivo, schäfervalpen som också tycer andra hundar är rätt äckliga. Han skällde ordentligt på Baloo några gånger och Baloo vinklade inte äns ett öra. Vilket resultera i att jivo sluta skälla på honom. Ingen ide att skälla på någon som inte bryr sig. Samma metod körde baloo på bisse när han var liten. Så pass långt att det nästan blev absurt.
 
Men var inte alls det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om det underbara känslan som börjar infinna sig i samspelet mellan mig och Baloo. han är ju klockren i träning och har alltid varit. På agilitykursen bryr han sig inte alls om de andra hundarna och jag råkade kasta belöningen typ på en annan hund 2 gånger och jag kunde då bara snällt ropa, oj baloo kom här istället och belöna honom från min hand istället utan att han blev påverkad i fart eller så. Fantastiska hund! Men i och med att det funkar så bra på träning så har tankarna börjat snurra.
vad är det som gör att vi inte har den 100 % lydnaden hemma i vardagen? den är väl ungefär 90 % nu. Så oftast funkar allt väldigt bra men är något roligare så skiter han i oss när det handlar om skälla på grannar, dra till vissa hundar i området, skälla på vissa bilar (typ traktorn). Vi har fått bort nästan allt vad jakt heter, går att avbryta 99 fall av 100.
 
Svaret heter tillit och förväntningar. I träningen förväntar jag mig 100 % uppmärksamhet och lydighet. Jag förväntar mig sammarbete och att han lyssnar. Jag litar på att han kommer göra som jag säger och vet att han inte kommer göra något som jag inte ber om. Det gör att vi kan göra allt kul och leka som tokar vad som än händer runt omkring oss.
I vardagen litar jag inte på att han ska lyssna och jag ställer inte alls samma krav på att han ska det. jag slänger ur mig kommandon och följer inte upp det. Jag ropar en inkallning och hoppas på att han ska komma men tror inte på det. Dumt då han ju kan det!
 
Så idag gick vi ut på promenad med en helt annan inställning. Den inställningen jag hade när jag gick med dagishundarna och Baloo var lös. Jo för då kunde han också gå lös fast jag hade 10 andra hundar i kopplet. Vi kunde gå förbi vad som helst och han kom direkt jag ropa. Så han kan, bara jag som inte har litat på honom och kunnat hålla det under perioden med bebisar.
 
Men idag då, då gick vi ut genom dörren och Baloo gick lös, som de flesta gångerna när jag går själv med honom. vi gick bort till ängen. Såg en av grannarna med hund längre bort på ängen och var nog här det hände. Poletten föll ner i mitt huvud, hur jag börjar förvänta mig att baloo ska dra dit (eftersom han brukar få hälsa på den hunden). Varför varför varför förväntar jag mig det? då ger jag samtidigt någon slags frisignal på att det är okej, för ja han läser mig som en öppen bok. Så fort jag börjat fundera på att, oj där borta är dom kommer baloo dra dit nu så börjar han spana och speja efter vad det är som får mig att reagera så. Jag slår bort tanken och tänker att på träning skulle han alldrig dra.
Tittar ner på baloo som försöker leta efter vad jag reagerat på, säger bara nej självsäkert och går vidare. han släpper direkt, för vi skulle tydligen inte hälsa. vi går bortåt och han springer stora loper över ängen men lyssnar klockrent varjegång jag säger något. går upp till ena hörnan och tränar lite fotgående.
När han blir lite trött drar han iväg efter en fågel och jag ropar, nu har jag den där tanken om att han inte kommer att komma igen, och givetvis gör han inte det utan går och kissar. Jag rycker upp mig och kräver att han ska lyssna (går mot honom och frågar vad han håller på med tills han släpper och kommer istället).
Där och då bestämde jag mig!
Nu ska vi få bort de här smådumheterna, vårat liv funkar så smärtfritt tillsammans att vi har råd att lägga tid på de här smågrejerna som egentligen inte är så farliga enligt mig, för då skulle de antagligen inte finnas kvar. Största irretationsmomentet är väl när han drar till nån grannhund som han ska ge tusan till men det händer så otroligt sällan.
 
Så när vi går hemåt igen får han strosa runt som han vill tills vi kommer till vägen, då slänger jag in bakom kommandot. Det betyder - du får inte gå före mig men gärna bredvid. kissa och nosa så mycket du vill (till viss gräns han får ju inte stå kvar längre än vanligt) men du ska hålla dig bakom mig. Åh vad jobbigt det var för honom, många påminnelser blev det i form av ett litet sch och bakom. men kommandot kan han sen länge och ett av få som används under graviditeterna oxå. Det resulterade iallafall i en jäkligt följsam hund som gick och nosa ibland men direkt sen kom in på vänster sida och höll sig där. Åkte bilar förbi och jag kunde bara hoppa över diket till ängen och han följde klockrent. Roligt och skönt för oss båda!
När vi var nästan hemma fick han frikommando för att "belöna" rätt beteende.
 
Så nu ska dumheterna bort och jag ska ta fram den lydiga hund jag har egentligen. För kanske kanske (eller jag hoppas verkligen) att det kommer en lappisbebis hit i vinter. Så då vill jag inte ha över de här beteendena på valpen för att jag inte satt rätt ramar.
 
Baloo kan och är smart!

Baloo min skatt

0 Läs mer >>
Ja imorgon är det då dags för patofysiologitentan. typ 40 frågorstenta!På massa massa sjukdomar. hoppas jag klarar det, kommer någelunda lika frågor som på tidigare tentor då klarar jag det, annars är jag nog körd. brukar inte vara så här nervös inför tenta men så mycket som gått fel innan den här. har bara varit på 4 föreläsningar av typ 10 pga massa massa krångel.
hmm jobbigt är det iallafall

Tentaångest

0 Läs mer >>
 Hur kan allt kännas så svårt, när jag har mina gullungar? Men allt känns svårt, bara på agilityplanen med Baloo känns det lätt. Där vet  jag vad jag ska göra och allt bara flyter och vi har roligt och framförallt JAG är rolig. Vart annars jag än är känns det som jag är världens tråkigaste människa. Jag gnäller, jag surar, jag stressar, jag är ointressant och jag har INGENTING att prata om eller tillföra som andra kan ha nytta av eller bli glada av. Min tillgång ligger i mina barn, men det är ju dom inte jag. Blä vad allt känns tråkigt nu. Jag brukar leva i nuet, så mycket att det nästan blir fåningt men nu lever jag bara i framtiden. Inte i någon lycklig åh då ska vi göra det och det. nej någon slags åh då kommer allt bli roligt igen och jag kommer vara glad och leka en massa.
Jag brukar var full av äventyr och bus, eller iallafall hålla en kamera framför mig och försöka ta massa fina bilder. men jag tror jag gått vilse för det här året har varit jobbigt!
Vet inte hur jag ska göra för att hitta rätt igen men hoppas att det går över med mer sol och med vår.
Vad är det som är jobbigt då? mer än att vara en tråkig typ...att ha ett barn som inte äter och inte går upp i vikt, det äter upp mig innefrån. Att ha en 3 åring som inte heller äter ordenligt och som inte riktigt vill de som vi vill. Att aldrig hinna med att gå på långpromenad i skogen, att ha stökigt hemma jämt. Att bilskrället bara går sönder och senast idag fick jag punka på bakdäcket. Finns massa att bygga på men ingen tid eller ork. Att det känns som jag har 0 pengar och att det aldrig blir bättre, fast jag inte äns vill vara pengakåt finns så mycket annat i livet som är värt så mycket mer. Samma med skönhetsidealen som jag jobbar med att inte påverkas allt för mycket av, lik förbannat är jag avundsjuk på alla som har snygga fina kläder och "perfekta" kroppar. Det i sig ger ångest eftersom jag inte vill känna såhär runt varken pengar eller skönhet. Nej nu ska jag sluta gnälla!
Här är ett gäng bilder på mina solstrålar som får livet att vara värt allt.
 

Längtar till det b...

0 Läs mer >>
Ja jag brukar säga så, att mina hundar (alla jag haft själv eller som dagishundar) vill jag ska se på mig som den roligaste som finns men också den värsta.
jag förstår att det kan låta fel, inte det med att jag är den roligaste, det är helt i linje med vad många tänker och tycker med det här med värsta. Det kan låta som jag slår mina hundar i huvudet och är ett monster.
 
Vem är jag då? Jo jag är en rolig person som sitter på en massa saker. Jag är en jäkligt rolig lekkamrat, jag erbjuder lek med andra hundar, jag ger träningslekar, jag ger frihet, jag ger äventyr, jag ger trygghet, jag ger mat jag ger allt bra i livet.
 
Men med trygghet ger jag också ramar, jag är den som säger vad som är okej och inte. Min hund kommer aldrig träffa en annan hund som tillåts bete sig illa mot dom. Och mina hundar kommer aldrig få bete sig illa.
Mina hundar har inte en matte som står och övervakar som en hök, men det beror bara på att jag är så säker på att jag ser och hör vad som händer "ändå". Det kommer från ett gediget hundintresse (och främst för dryga unghanar) och 5 år med en jäkla massa lösa hundar tillsammans på hunddagis. Jag kan höra skillnaden på ett - åhh vad du är dryg, -backa undan jag tycker du är jobbig, - försvinn annars kommer jag behöva hugga, och alla nyanser däremellan. Jag har som mål att hundarna ska bli hörda redan vid första signalen där de meddelar att de inte klarar av situationen och blir de inte det så är det min uppgift att hjälpa dom att få det som de behöver. Det vill säga antingen flytta undan hunden som är "för på" eller hjälpa den hunden som tycker det är jobbigt att kunna gå ur situationen utan att behöva bli mer hotfull.
Det här kanske låter rätt självklart och framförallt lätt, men jag tror att många egentligen tycker att det är svårt. Antingen går man in för tidigt och ens egen hund tappar självförtroendet, den tror inte att den kan lösa någon situtation själv då den alltid, alltid får hjälp. Alltså en hjälp som stjälper den. Eller så går man in för sent och har en hund som tror att den måste lösa alla sitiuationer själv och blir väldigt osäker.
 
Vad gör jag då? Oftast kastar jag bara in ett kommando, typ Fido här. Det får hundarna att titta på mig istället och sitiuationen är bruten, och där erbjuder jag något vettigt att göra istället. Eller så ber jag hunden som är på att GÅ med en ganska bestämd ton, eller så ber jag helt enkelt hunden som blir "utsatt" för att komma in till mig. Väl inne hos mig kan jag skydda den, jag kan med min kropp göra en barriär mot den andra hunden, jag kan med hjälp av min röst avleda den andra hunden, eller jag kan säga åt den andra hunden att jag tycker att det inte är ok eller och det är i sista hand, kan jag ta tag i hunden och fånga in den och sen kräva att den ska lugna ned sig. Antingen att jag håller i den lite och berättar lite barskt att det där tyckte jag var dumt - om det är så att det är en hund som rent av skiter i att respektera situationen. Är det en unghund som bara är full i bus skulle jag antagligen fånga in den och erbjuda något annat meningsfullt att göra, typ häng med mig istället. Allt det här beror ju såklart på varför hunden väljer att vara "på", är det för att den är stressad så är det passivitet som fokus behöver läggas på, är den i "mobbingfas" så är det JAG som är den elaka. det är jag som kommer vara den obehagliga för den hunden genom att det är jag som ger den skäll. Det är här det här med den "värsta" kommer in.
Genom att jag är den som är den "värsta" alltså den som tillåts bli arg behöv ingen hund bli det. Inga slagsmål mellan hundar behöver komma till då det är mig de ska bråka med i sånt fall. Jag tillåter inga fulheter och jag låter ingen bli utsatt för fulheter. Det här gäller givetvis mot människor också! Ingen annan människa får vara dum mot mina hundar, och vad som är dumt är det alltid den som blir utsatt som har tolkningsföreträde i. Lika väl som mina hundar aldrig får vara "dumma" mot någon människa. Som sagt tolkningsföreträdet ligger hos den som blir utsatt och inte hos "förövaren". Så i ena stunden kan det vara att titta på en annan hund, i andra att inte bita den i benen, eller att be om att bli klappad av en viss människa eller att hoppa på en annan. Genom det här kan mina hundar få en otrolig frihet med andra hundar (och människor) för de vet att jag äger situationen. Därav har jag också hundar som tittar på mig när de tycker att situationen blir lite "för mycket" för dom. De vet att de inte behöver lösa situationer som de inte klarar av, men de klarar av alla situationer som jag utsätter de för!
 
Jag vill dock påpeka att jag skiljer mycket på hundträning och att leva med hund. Hundträning är en lek och ska alltid vara en lek! Jag blir inte sur aldrig "sur" på mina hundar när vi leker. Men genom att jag är den bästa och den värsta kan jag även i hundträningen slappna av med andra hundar runt omkring. För mina hundar vet att de inte kommer bli störda av någon annan hund när vi tränar, och skulle vi bli det (såklart det händer) så är det lugnt för skulle det bli obehagligt fixar matte det! Jag är en resurs även i det "värsta" eftersom jag är tryggheten till ett liv fritt från ohanterbara situationer.
 
Det här har hjälp många hundar men tydligast var väl ändå med Hobbe, som kom som en hund som högg i första bästa hund han såg till att kunna vara lös med 30 hundar. Bara för att han visste att han inte behövde ta några situationer han inte klarade av. Den äckligaste han kunde möta var jag, hon som kunde muttra fram att han skulle sköta sig men som också var den roligaste i hela världen och satt på allt det bästa.
 
Men det här funkar lika bra på Baloo som är stentuff, bara att jag inte behöver gå in lika ofta då han klarar långt många fler situationer själv än t ex Bisse som tycker att situationer blir jobbigare snabbare.
 
Vet inte om det här klarade ut några frågetecken, men det kanske är en början på att kunna skriva ner hur jag tänker. Och varför mina egan hundar och mina gamla dagishundar tycker jag är skitrolig! men fortfarande lyssnar när jag säger något mer "tråkigt". Det här är också varför jag aldrig haft problem med terriers, det här är något som passar dom utmärkt, vek som tuff!
 

Min roll i min hun...

0 Läs mer >>
De här 3 blickarna får mig att smälta. Kärleken är obeskrivlig och för dom är jag en tiger!
 
 
 
 

själens spegel

0 Läs mer >>
 
Helt galet men den här dagen slutade bra. vågade inte äns drömma det i min vildaste fantasi!
Min älskade Baloo har ingen stor tumör i buken, veterinären som såg det har missuppfattat plåtarna. Var magsäcken som var utspänd även efter att maten paserat den, så en efterdyning av överätning. Ja han har alltså lyckats föräta sig, fast han är så kräsen, vet de tusan vad det är han stoppat i sig. Slutsatsen var iallafall att de inte kunde se någonting konstigt på röntgenplåtarna från i lördags eller på ultraljudet idag. Min älskade skrutthund har bara ont i magen och troligtvis lite mycket magsyra. Så blev "snällmagemat" och magsyrehämmande tabletter (14dagar). Så nu leker livet! Tänk vad vi älskar den här underbara hunden och många är vi som charmats av hans personlighet!
 
 

Lyckligt slut

0 Läs mer >>
Jag har en syster, hon är lurvig och har den finaste pälsen man kan tänka sig. hon älskar vatten, speciellt och bära omkring dom i hinkar. Anneröd var den bästa platsen på jorden enlig henne, där kunde man leka och sola på tomten helst hela dagen. Hon flyttade in hos mig när jag va 3 år, hon lärde mig allt. Vi låg ofta under vardagsrumsbordet och pratade när jag var liten. Vi sov ihop. Min syster i 14,5 år tills den dagen hon var så gammal att det var dags att säga hej då. 
 
Jag har en skugga, hon är det envisaste i världen. Hon och jag var samma, vi var en i två kroppar. vi behövde inte prata, vi visste vad den andra tänkte ändå. Allt jag gjorde visade sig i henne. Jag var hennes människa och hon var, ja jag har inga andra ord för det än att hon var min själ i en annan kropp. 4,5 år fick vi innan det var slut. Vi hade ont, jag visste det men veterinären kunde inte hitta något fel. Ett halvår tog det och hela tiden skrek smärtan i oss. Jag visste att jag skulle bli av med min skugga. Hur går det till? Men i mörkret finns ingen skugga, där är allt ett. Du var tvungen att få lämna denna jord, men eftersom vi är ett kommer du alltid finnas kvar. Din själ, och min skugga bara två olika namn. Tittar man riktigt noga kan man se dig när jag kommer gående. 
 
Min bästa vän, du nöjer dig inte med att vara i skuggan för du behöver få glänsa. Vi går på livets stig tillsammans men ibland kommer vi se olika saker. Berg kommer emellan i skogen men vi möts alltid igen. Vi älskar att vandra tillsammans, att upptäcka livet, träffa nya människor och att leka. Vi älskar att leka tillsammans mer än vad ord kan beskriva. Du hjälper mig när jag är svag, du finns där när andra inte förstår, du finns där när andra behöver hjälp och du finns där bara för att du vill. Ingen ska tro att du inte har starka känslor och egen vilja. Att vara med dig är ett privelegium och att som hund få leka med dig då ska de vara glada. Du har har hjälpt mig så många gånger men också andra. Lyra kunde slappna av, Hobbe lärde sig tillit och att kunna vara med andra hundar och Bisse! Ja honom har du gjort allt för. Du har lärt honom bli självsäker och gjort så han klarar av att vandra själv. Du har visat honom livets ljusa sida. Utan dig skulle jag aldrig klarat det. Jag hade ett nytt uppdrag nu, det finns en valp som behöver din trygga vägledning. Vi skulle börjat igår. Istället ligger du nu där inne hos veterinären och jag är här. Vi vet ingenting, ingenting mer än att du är fantastisk och att du på ditt hittills 6 åriga liv gjort underverk. Jag vill inte behöva säga hejdå, jag hoppas och hoppas att du också ska kunna rädda dig själv. Du är inte bara min bästa vän, du är min vägvisare och jag avgudar dig på så många sätt. Lovar att alla hundtränare tycker det är fel, fel i balansen mellan människa och hund. Men skulle de få uppleva dig skulle de förstå varför. För inte många hundar har det psyket du har och inte många hundar går igenom livet med den självklarheten. Låt oss fortsätta våran resa, dina väg är inte färdigvandrad än

rädsla och sorg vä...

0 Läs mer >>
jag vet hur jag hanterar sorg, smärta och oro. Innan jag äns märkt hur ledsen jag är kommer du och buffar på din nos mot min hand. Din päls är så mjuk och len och att klappa på dig gör att jag blir lite lugnare. Vad som än händer har jag ju iallafall dig min älskling.
Vi pratar, eller jag pratar och du lyssnar, du buffar och du ger mig en slick i ansiktet, just så där bara försiktigt. Du är ingen pussande typ, men är jag ledsen då kommer den, den där pussen av kärlek. 
När känslan istället övergår i en obeskrivlig oro i kroppen, då klär jag på mig springkläderna och du står först i ledet för att leda mig i löpspåret. Jag kan då srpinga utan att behöva tänka på det, du springer först, du leder mig, jag kan gråta tills jag inte ser någonting för du leder mig ändå vidare. När jag saktar ner vänder du dig om för att se vad som händer, ser du att jag har oron kvar och energin då tittar du på mig med de där ögonen som säger. kom igen nu, lite till orkar du! När orken är slut så kommer du in till mig och vi klappas lite till, jag släpper dig och du leker och gör lekinviter. Livet fortsätter även när det är som svårast. Jag har så många gånger avundat dig din obekymmerhet. När kvällen och alla tankar kommer igen, då ligger vi tätt tätt intill varandra och jag klappar och gråter om varandra och tillsammans blir det lättare.
 
Men du är inte här! jag vet inte hur man gör då! Jag går bara sönder...Kom hem jag vill inte vara ifrån dig

....

0 Läs mer >>
Känslan är för stor, den går inte ta på, men den känns i hela kroppen och runt den. det enda jag kan se är din blick. Din blick som undrar varför du ska gå åt ett håll och jag åt ett annat när jag är så ledsen. Du vill ju komma nära, trösta och få klappar. Så som vi brukar när jag är ledsen. Jag vill inget mer än att ta med dig bort här ifrån och spola tillbaka tiden. Du och jag för alltid, eller iallafall minst lika lång tid till som vi haft hittills. Du är mitt i livet, men frågan är om veterinären kan hjälpa dig nu? Mitt hopp ligger hos dom, i att vi just nu måste vara ifrån varandra. Men jag är rädd, jag är så sjukt rädd för att vi aldrig får vara tillsammans igen. Att våran tid är slut nu. Kan inte äns tänka på ett liv utan dig. Du och jag. Orkade inte äns med att skiljas ifrån dig en helg för att du skulle få åka till landet. Hur ska jag orka ett helt liv utan dig? Jag älskar dig, jag beundrar dig och jag avgudar dig! Ingen annan hund har väckt den känslan inom mig. Du får mitt hår att gråna, du funderar på vad du har att vinna på mina förslag, du älskar att leka och att träna är du bäst på. Du är inte min hund, du är min livskamrat. Du har funnits hos mig från hunddagis,, bröllop, husbygge, depression, studier, barnintåg och nu, nu skulle vi få vår tid tillsammans igen! Vi har flera kurstillfällen på agilityn kvar, tider i hundhallen med kompisar och vi har äntligen blivit samspelta på banan. Men jag skulle kunna byta bort all träning i världen för att bara få ha dig här med mig år framåt. Att få sova tillsammans i sängen, tätt liggande. Jag saknar dig redan, jag vill inte vara ifrån dig, jag vill vara med dig! Nu och för alltid!! LÄMNA MIG INTE! DU MÅSTE KLARA DET HÄR!! Men gör det för ont så släpp taget, för jag tar hellre din smärta 1000 gånger om än låter dig må dåligt. Jag älskar dig!
 
 

<3

0 Läs mer >>
Idag är jag duktig och pluggar för fullt. Martin och Ivar är inte hemma så jag har hela huset för mig sjäv = sitter i soffan och pluggar. Har även Bisse här idag så det är mysigt. Vi började med att träna lite så hundarna skulle vara nöjda när jag pluggar. och sen när jag var klar med ett moment gick vi ut och busade i snön. Gud vad jag älskar att bara gå runt och se hundarna leka som tokar. <3 tog med mig kameran så här kommer lite från våran promenad.
 
Woho snö är det bästa vi vet!
Vackrast i hela världen!!! <3
Sötast i hela världen!!! <3
Bara så fin!
Sa du godis?
Värdigheten lyser ur ögonen
<3
Va vi klara nu?
kom igen nu kasta godisen!
Galen hund!
Dododoo...!Utmaningen till lek ligger i luften
var bara sånt slukande hål
Baloo känner sig lite trängd
Bisse låssas vara farlig och Baloo håller undan
Bisse: Oj vad spänt det blev, hoppas han inte blev sur
äh vi låssas som ingenting så blir det bra
Jag har en grop!
Nu är den min!
två galna bushundar, snart blir det räjs igen
 
 
 
Skillnaden mellan hundarnas snöbollar är lite väl stor och det är synd om Bisse som verkligen "klibbar" ihop. Men bara in i duschen så är allt borta.
från sidan, båda hundarna har lekt lika mycke men skillnaden är markant
fram på bisse
fram på baloo
sidan bisse
sidan på baloo
 

snöbus med hundarna