Baloo min skatt

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag älskar verkligen Baloo och jag beundrar honom så mycket.
Idag var vi iväg och pluggade och då träffade han Kristins lilla Plopp som tyckte att han var väldigt äcklig. Först var baloo väldigt intresserad men sen slutade han bry sig. Plopp vågade sig tillslut fram och hälsa och nosa på baloo. Så roligt att se att baloo verkligen inte visar några dumma grejer vid osäkra hundar, ha bara låssas som ingenting alls.
Precis som när vi tränar med Jivo, schäfervalpen som också tycer andra hundar är rätt äckliga. Han skällde ordentligt på Baloo några gånger och Baloo vinklade inte äns ett öra. Vilket resultera i att jivo sluta skälla på honom. Ingen ide att skälla på någon som inte bryr sig. Samma metod körde baloo på bisse när han var liten. Så pass långt att det nästan blev absurt.
 
Men var inte alls det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om det underbara känslan som börjar infinna sig i samspelet mellan mig och Baloo. han är ju klockren i träning och har alltid varit. På agilitykursen bryr han sig inte alls om de andra hundarna och jag råkade kasta belöningen typ på en annan hund 2 gånger och jag kunde då bara snällt ropa, oj baloo kom här istället och belöna honom från min hand istället utan att han blev påverkad i fart eller så. Fantastiska hund! Men i och med att det funkar så bra på träning så har tankarna börjat snurra.
vad är det som gör att vi inte har den 100 % lydnaden hemma i vardagen? den är väl ungefär 90 % nu. Så oftast funkar allt väldigt bra men är något roligare så skiter han i oss när det handlar om skälla på grannar, dra till vissa hundar i området, skälla på vissa bilar (typ traktorn). Vi har fått bort nästan allt vad jakt heter, går att avbryta 99 fall av 100.
 
Svaret heter tillit och förväntningar. I träningen förväntar jag mig 100 % uppmärksamhet och lydighet. Jag förväntar mig sammarbete och att han lyssnar. Jag litar på att han kommer göra som jag säger och vet att han inte kommer göra något som jag inte ber om. Det gör att vi kan göra allt kul och leka som tokar vad som än händer runt omkring oss.
I vardagen litar jag inte på att han ska lyssna och jag ställer inte alls samma krav på att han ska det. jag slänger ur mig kommandon och följer inte upp det. Jag ropar en inkallning och hoppas på att han ska komma men tror inte på det. Dumt då han ju kan det!
 
Så idag gick vi ut på promenad med en helt annan inställning. Den inställningen jag hade när jag gick med dagishundarna och Baloo var lös. Jo för då kunde han också gå lös fast jag hade 10 andra hundar i kopplet. Vi kunde gå förbi vad som helst och han kom direkt jag ropa. Så han kan, bara jag som inte har litat på honom och kunnat hålla det under perioden med bebisar.
 
Men idag då, då gick vi ut genom dörren och Baloo gick lös, som de flesta gångerna när jag går själv med honom. vi gick bort till ängen. Såg en av grannarna med hund längre bort på ängen och var nog här det hände. Poletten föll ner i mitt huvud, hur jag börjar förvänta mig att baloo ska dra dit (eftersom han brukar få hälsa på den hunden). Varför varför varför förväntar jag mig det? då ger jag samtidigt någon slags frisignal på att det är okej, för ja han läser mig som en öppen bok. Så fort jag börjat fundera på att, oj där borta är dom kommer baloo dra dit nu så börjar han spana och speja efter vad det är som får mig att reagera så. Jag slår bort tanken och tänker att på träning skulle han alldrig dra.
Tittar ner på baloo som försöker leta efter vad jag reagerat på, säger bara nej självsäkert och går vidare. han släpper direkt, för vi skulle tydligen inte hälsa. vi går bortåt och han springer stora loper över ängen men lyssnar klockrent varjegång jag säger något. går upp till ena hörnan och tränar lite fotgående.
När han blir lite trött drar han iväg efter en fågel och jag ropar, nu har jag den där tanken om att han inte kommer att komma igen, och givetvis gör han inte det utan går och kissar. Jag rycker upp mig och kräver att han ska lyssna (går mot honom och frågar vad han håller på med tills han släpper och kommer istället).
Där och då bestämde jag mig!
Nu ska vi få bort de här smådumheterna, vårat liv funkar så smärtfritt tillsammans att vi har råd att lägga tid på de här smågrejerna som egentligen inte är så farliga enligt mig, för då skulle de antagligen inte finnas kvar. Största irretationsmomentet är väl när han drar till nån grannhund som han ska ge tusan till men det händer så otroligt sällan.
 
Så när vi går hemåt igen får han strosa runt som han vill tills vi kommer till vägen, då slänger jag in bakom kommandot. Det betyder - du får inte gå före mig men gärna bredvid. kissa och nosa så mycket du vill (till viss gräns han får ju inte stå kvar längre än vanligt) men du ska hålla dig bakom mig. Åh vad jobbigt det var för honom, många påminnelser blev det i form av ett litet sch och bakom. men kommandot kan han sen länge och ett av få som används under graviditeterna oxå. Det resulterade iallafall i en jäkligt följsam hund som gick och nosa ibland men direkt sen kom in på vänster sida och höll sig där. Åkte bilar förbi och jag kunde bara hoppa över diket till ängen och han följde klockrent. Roligt och skönt för oss båda!
När vi var nästan hemma fick han frikommando för att "belöna" rätt beteende.
 
Så nu ska dumheterna bort och jag ska ta fram den lydiga hund jag har egentligen. För kanske kanske (eller jag hoppas verkligen) att det kommer en lappisbebis hit i vinter. Så då vill jag inte ha över de här beteendena på valpen för att jag inte satt rätt ramar.
 
Baloo kan och är smart!

Kommentera här: