....
jag vet hur jag hanterar sorg, smärta och oro. Innan jag äns märkt hur ledsen jag är kommer du och buffar på din nos mot min hand. Din päls är så mjuk och len och att klappa på dig gör att jag blir lite lugnare. Vad som än händer har jag ju iallafall dig min älskling.
Vi pratar, eller jag pratar och du lyssnar, du buffar och du ger mig en slick i ansiktet, just så där bara försiktigt. Du är ingen pussande typ, men är jag ledsen då kommer den, den där pussen av kärlek.
När känslan istället övergår i en obeskrivlig oro i kroppen, då klär jag på mig springkläderna och du står först i ledet för att leda mig i löpspåret. Jag kan då srpinga utan att behöva tänka på det, du springer först, du leder mig, jag kan gråta tills jag inte ser någonting för du leder mig ändå vidare. När jag saktar ner vänder du dig om för att se vad som händer, ser du att jag har oron kvar och energin då tittar du på mig med de där ögonen som säger. kom igen nu, lite till orkar du! När orken är slut så kommer du in till mig och vi klappas lite till, jag släpper dig och du leker och gör lekinviter. Livet fortsätter även när det är som svårast. Jag har så många gånger avundat dig din obekymmerhet. När kvällen och alla tankar kommer igen, då ligger vi tätt tätt intill varandra och jag klappar och gråter om varandra och tillsammans blir det lättare.
Men du är inte här! jag vet inte hur man gör då! Jag går bara sönder...Kom hem jag vill inte vara ifrån dig