0 Läs mer >>

länge sen sist nu.

barnen växer och har blivit två stora underbara individer med massa egen vilja. tycker vi klarat det bra faktiskt.
jag har nu jobbat i en vecka. idag är min lediga dag och ivars namnsdag så vi har handlat och fixat.
är lagom trött efter att jobbat hela helgen.
barnen går heldagar på förskolan och vi försöker hitta rätt i vardagen.
jag längtar till nästa månad då kommer jag få min första hela lön och det känns fantastiskt. jag letar efter någon rolig hundkurs att gå och håller på att längta efter en valp. Vill oxå bygga och fixa här hemma så längtar tills våren och sommaren kommer.

färdig

1 Läs mer >>
Nu är vi hemma efter 10 dagar i turkiet. Vi åkte med Lotta och Murat och har träffat Ivo och Hennas farmor,farfar,faster,farbror och kusiner. Vi åkte direkt från flygplatsen till Karasu där de har en sommarlägenhet, dvs en lägenhet i ett hus med pool som ligger väldigt nära en lång sandstrand vid svarta havet. så det har blivit massa bad och god hemmagjord mat som Murats mamma har stått för. Så nu rullar vi fram allihopa här hemma ;) Sen åkte vi till Istanbul och deras fina lägenhet och igår hade vi en heldag i den stora stora staden Istanbul och gick från europa till asien. Imorse åkte vi till flygplatsen och nu är vi hemma och som alltid hur trevligt det än är att vara borta så "Borta bra men hemma bäst!" framförallt för hemma finns världen bästa baloo och mjau!

 
 
 

Turkiet - Karasu -> I...

0 Läs mer >>
 
Idag blir lilla lurven 5 år. Vår gemensamma resa började 1 vecka efter att Lyra dog,  bara där kan jag ju säga att det inte kanske var det bästa jag gjort. Hade bokat en valp till sommaren men fick erbjudande om att ta Bisse 7 mån gammal.han var en glad galen valp som inte hade någon stopp knapp. Han ville ha mer och mer hela tiden och kunde inte lugna ner sig där han bodde innan. 
Hos mig kom han till ett galet aktivt liv, hunddagis och hundträning var mitt liv tillsammans med bygge av hus. 
Bisse kom snabbt in i mitt hjärta och ersatte Lyras stora tomrum. Han var redan från början helt otroligt rolig att träna med och fick aldrig aldrig nog. Matglad som en labrador gör honom lättbelönad. Han växte och vi åkte på utställningar och oj vad kul det är när man har en sån snygg hund så det bara är att gå in och hämta certen. Agility klickade vi direkt i men han har aldrig riktig orkat hoppa så högt tråkigt nog, hoppas på att vi kan bygga upp rätt muskler så han klarar largeklassen utan problem framöver.
sen testade vi raĺlylydnad och lärde känna cissi i samma veva, oj vad Bisse älskar rally. 
Tyvärr har inte allt varit en dans på rosor. Bisse vid typ 9 mån bett en hens på dagiset som aldrig gjort en fluga för när, idag vet jag att det berodde på att han inte kunde läsa situationen och blev stressad, då fattade jag ingenting. Vi gjorde mh-testet och det visade att han kan vara passiv och att mycket i livet är läskigt. Spökena gick han tex aldrig ängs fram till utan smet från platsen istället. Vid skogen var han så rädd att bedömaren bad mig gå lite åt sidan och då kutade Bosse iväg,  utlåtandet blev: han är bara kvar här för att han litar på dig men han är skiträdd egentligen. 
Sen kom tonåren och alla hormoner, Bisse började flyga på Baloo utan anledning och vid varje stresspåslag blev han aggressiv. Dvs om vi såg en annan hund, ett rådjur eller nån godis låg på marken som båda ville ha. I samma veva kom Algot och Bisse har redan från början varit en underbar barnhund och låg gärna nära och höll koll. Problemen med aggressiviteten mot Baloo eskalerade så pass att jag trodde jag skulle behöva sälja min älskade hund. Stora problemet har varit att han var köpt med avelsrätt och Bisses hormoner är det som varit problemet. Han har inte klarat av att hantera sina känslor och reaktioner när hormonerna flödat. Mamma lyckades få mig att be tidigare ägaren om att få chippanik honom. För som hon sa: det kan inte vara värt att splittra en familj, och Bisse kan inte få det bättre. Jag får chippa honom och aggressiviteten försvinner och helt plötsligt går det arbeta med miljötränad och socialisering.  Och tack vare att Baloo är så otroligt stabil och säger på sig själv ber Baloo aldrig tillbaka. Han vände andra sidan till i många månader innan han fick nog men när han fick det var det en farlig situation med en bebis i närheten av en hund som kunde få aggressiva utfall på den andra hunden när som. 
 
Med hjälp av chipet kunde vi arbeta med problemen och stärka självförtroendet på Bisse. Han fick lära sig umgås med andra hundar på ett bra och avslappnat sätt, han fick uppleva många olika miljöer med stöd av mig och Baloo. Tex en julmarknad vi var på så gick Bisse med svansen långt in mellan benen, då han tyckte det var så läskigt med de andra hundarna och alla människor. Baloo däremot fick helt avslappnat och jag hade fullproppade fickor med godis. En hund gjorde ett utfall mot Bisse och han ryggade tillbaka, Baloo vände upp sig långsamt och gav till ett skall, ett skall som betydde: ge tusan i honom han är med mig (typ). Att haft med Baloo som kunnat ta alla första möten med alla hundar och människor har gjort att Bisse fått mer och mer självförtroende och verkligen fått se att ingenting händer om man bara tar det lugnt. 
 
Bisse har som sagt alltid varit en perfekt träningshund och den godaste barnhunden. När Algot varit ute och lekt har han alltid gått eget honom tills Algot hittat nåt att leka med, då har han lagt sig och gnagt på nåt ben eller något för att avbryta och leka med Algot om Algot velat det. 
 
Bisse är idag en väldigt bra hund, men det ligger mycket jobb bakom det. Han är i grunden misstänksam mot män och Martin fick jobba länge innan Bisse lita på honom, han är förarverk och tycker inte om stressiga platser,  men med någon han litar på märks det inte alls längre. 
 
För ett år sedan fick jag väldiga problem med min kropp, så pass att jag inte kunde bära Ivar alls och absolut inte Algot. Att gå med hundarna var en pina och jag hade extremt ont efter att ha gått en kort promenad i koppel med hundarna. Jag ringde då hon jag köpt honom av och bad om avlastning, tyvärr hade hon ingen möjligt till att hjälpa mig. Bisse drog i koppel hur mycket jag än tränat det och mina axlar klarade inte av det. Frågade då mina relativt nya vänner och grannar om de kunde tänka sig passa Bisse ett tag, de pratade nämligen om att köpa hund och jag tänkte det kunde vara gyllene tillfälle att testa på det på riktigt. 
 
1 vecka tog det innan jag insåg att Bisse hittat sin riktiga ägare och familj. Han avgudade sin passfamilj och de älskade honom med. Kontakten som lotta och Bisse har gått inte förklara på annat sätt en ren kärlek. Det lyser i bådas ögon när dom ser varandra och när jag var tillräckligt bra för att han skulle kunna flytta tillbaka skulle det vara rent elakt att sära på Bisse och familjen. När han var här nere och passades när de skulle iväg låg han vid dörren och väntade på att de skulle komma tillbaka. 
 
Många tror och vill tro att jag lätt Bisse bo kvar hos sin nya familj för att jag inte ville ha honom eller för att jag inte klara av honom. Men ska jag vara ärlig skulle jag absolut vilja ha honom själv, att ha min mysiga nallebjörn som aldrig aldrig nånsin skulle säga nej till träning och som jag inte behöver tänka alls på hur jag handlar i agilityn. Eller när Algot säger att han vill att Bisse ska bo här, det är såklart jag vill det, jag vill det än mer när han är här och vi passar honom. Jag vill det ända tills jag ser Bisse med sin riktiga familj. De är ett och kärleken de emellan är så total så all min egen egoism flyger ut genom fönstret, för jag vill att min hund ska ha det bästa och det bästa för Bisse är att vara i en familj som älskar honom villkorslöst utan krav på prestationer på tävlingsbanan utan bara träning för skojs skull. 
 
Så idag på Bisses födelsedag och befrielsedag från avelsrätten ger jag honom det jag tycker alla hundar är värda, en familj som älskar honom för den han är och inte för den han skulle kunna vara. Gratis på födelsedagen älskade älskade hund nu är du inte min längre utan nu tillhör du din familj enligt konstens alla regler.  Det är tur jag ändå träffar dig jämt för nu sitter jag här och gråter men med en lycka för din skull. 
 
Vår uppgift som hundägare är att alltid sätta hunden främst och inte vår egen egoism!
 

Bisse 5 år idag ♡

0 Läs mer >>
Ja jag vet att jag ofta påpekar att jag tycker väldigt mycket om min hund. Inte så konstigt kanske, han är ju just MIN hund och min bästa vän. Sista tiden har vi änat mycket tid tillsammans och myser mycket och tränar för fullt. Vi har i helgen avverkat vår 4 tävling den här våren, och innan dess var det 3,5 år sedan. Oj vad det är roligt och vad vi börjar hitta varandra. Vår största utmaning nu är att öka farten. 
Igår slog vi till med 1 disk och 2 nollor varav den sista nollan var vi ensamma om och vi fick vår första pinne! i Ösregn ska tilläggas! Så nu har Baloo en pinne i hoppklass 1. Känns riktigt bra.
Så nu ska vi öva upp farten så mycket jag bara kan, önskar mig verkligen mera kunskap om hur jag ska göra och skulle jag haft pengar skulle jag lätt bokat in lite privatträningar hos tränare. Men nu får jag exprimitera själv, vet ju typ hur jag ska göra

Nr 1

0 Läs mer >>
i helgen var vi och hälsade på mormor och morfars nya lilla hund. Ivar sov och pappa var sjuk så var jag, martin, algot, camilla och anthony som var och hälsade på Kromipaws lilla Judas priest gäng.
Algot ville först inte titta på valparna för valpar är tråkiga, sen när vi gick in ändrades det fort till att han ville ha en egen valp med sig hem nu. gick att få honom att förstå att han kommer få umgås massor med Joggi när hon kommer hem så då var det bara fokus på Joggi. Så då gosade han och mös massor med Joggi och var glad tills han insåg att hon inte skulle följa med oss hem idag. Då var det katastrof igen. Oj vilka tårar <3 goaste ungen men när vi väl gick lekte han med de stora hundarna på gården och så har vi pratat om att han ska få följa med och hämta Joggi när hon ska flytta hem.
 
 

valpbilder

0 Läs mer >>
 

påsken i bilder minus...

0 Läs mer >>
Idag var det dags för min lilla älskling att gå första dagen på förskolan.
Ivar och Algot har lekt hela dagen på förskolan, de cyklade, grävde i sandlådan, gungade och busade inne. Märktes att algot var glad att lillebror var där. Bästa kompisarna <3 
Allt gick bra, var bara vid lunchen som det märktes att det var första dagen då Ivar skulle sitta i mitt knä och äta och inte vågade sitta brevid fröken. Var så mysigt att få vara med algot på hans förskola och leka med honom.
 
 

Första dagen

0 Läs mer >>
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag älskar verkligen Baloo och jag beundrar honom så mycket.
Idag var vi iväg och pluggade och då träffade han Kristins lilla Plopp som tyckte att han var väldigt äcklig. Först var baloo väldigt intresserad men sen slutade han bry sig. Plopp vågade sig tillslut fram och hälsa och nosa på baloo. Så roligt att se att baloo verkligen inte visar några dumma grejer vid osäkra hundar, ha bara låssas som ingenting alls.
Precis som när vi tränar med Jivo, schäfervalpen som också tycer andra hundar är rätt äckliga. Han skällde ordentligt på Baloo några gånger och Baloo vinklade inte äns ett öra. Vilket resultera i att jivo sluta skälla på honom. Ingen ide att skälla på någon som inte bryr sig. Samma metod körde baloo på bisse när han var liten. Så pass långt att det nästan blev absurt.
 
Men var inte alls det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om det underbara känslan som börjar infinna sig i samspelet mellan mig och Baloo. han är ju klockren i träning och har alltid varit. På agilitykursen bryr han sig inte alls om de andra hundarna och jag råkade kasta belöningen typ på en annan hund 2 gånger och jag kunde då bara snällt ropa, oj baloo kom här istället och belöna honom från min hand istället utan att han blev påverkad i fart eller så. Fantastiska hund! Men i och med att det funkar så bra på träning så har tankarna börjat snurra.
vad är det som gör att vi inte har den 100 % lydnaden hemma i vardagen? den är väl ungefär 90 % nu. Så oftast funkar allt väldigt bra men är något roligare så skiter han i oss när det handlar om skälla på grannar, dra till vissa hundar i området, skälla på vissa bilar (typ traktorn). Vi har fått bort nästan allt vad jakt heter, går att avbryta 99 fall av 100.
 
Svaret heter tillit och förväntningar. I träningen förväntar jag mig 100 % uppmärksamhet och lydighet. Jag förväntar mig sammarbete och att han lyssnar. Jag litar på att han kommer göra som jag säger och vet att han inte kommer göra något som jag inte ber om. Det gör att vi kan göra allt kul och leka som tokar vad som än händer runt omkring oss.
I vardagen litar jag inte på att han ska lyssna och jag ställer inte alls samma krav på att han ska det. jag slänger ur mig kommandon och följer inte upp det. Jag ropar en inkallning och hoppas på att han ska komma men tror inte på det. Dumt då han ju kan det!
 
Så idag gick vi ut på promenad med en helt annan inställning. Den inställningen jag hade när jag gick med dagishundarna och Baloo var lös. Jo för då kunde han också gå lös fast jag hade 10 andra hundar i kopplet. Vi kunde gå förbi vad som helst och han kom direkt jag ropa. Så han kan, bara jag som inte har litat på honom och kunnat hålla det under perioden med bebisar.
 
Men idag då, då gick vi ut genom dörren och Baloo gick lös, som de flesta gångerna när jag går själv med honom. vi gick bort till ängen. Såg en av grannarna med hund längre bort på ängen och var nog här det hände. Poletten föll ner i mitt huvud, hur jag börjar förvänta mig att baloo ska dra dit (eftersom han brukar få hälsa på den hunden). Varför varför varför förväntar jag mig det? då ger jag samtidigt någon slags frisignal på att det är okej, för ja han läser mig som en öppen bok. Så fort jag börjat fundera på att, oj där borta är dom kommer baloo dra dit nu så börjar han spana och speja efter vad det är som får mig att reagera så. Jag slår bort tanken och tänker att på träning skulle han alldrig dra.
Tittar ner på baloo som försöker leta efter vad jag reagerat på, säger bara nej självsäkert och går vidare. han släpper direkt, för vi skulle tydligen inte hälsa. vi går bortåt och han springer stora loper över ängen men lyssnar klockrent varjegång jag säger något. går upp till ena hörnan och tränar lite fotgående.
När han blir lite trött drar han iväg efter en fågel och jag ropar, nu har jag den där tanken om att han inte kommer att komma igen, och givetvis gör han inte det utan går och kissar. Jag rycker upp mig och kräver att han ska lyssna (går mot honom och frågar vad han håller på med tills han släpper och kommer istället).
Där och då bestämde jag mig!
Nu ska vi få bort de här smådumheterna, vårat liv funkar så smärtfritt tillsammans att vi har råd att lägga tid på de här smågrejerna som egentligen inte är så farliga enligt mig, för då skulle de antagligen inte finnas kvar. Största irretationsmomentet är väl när han drar till nån grannhund som han ska ge tusan till men det händer så otroligt sällan.
 
Så när vi går hemåt igen får han strosa runt som han vill tills vi kommer till vägen, då slänger jag in bakom kommandot. Det betyder - du får inte gå före mig men gärna bredvid. kissa och nosa så mycket du vill (till viss gräns han får ju inte stå kvar längre än vanligt) men du ska hålla dig bakom mig. Åh vad jobbigt det var för honom, många påminnelser blev det i form av ett litet sch och bakom. men kommandot kan han sen länge och ett av få som används under graviditeterna oxå. Det resulterade iallafall i en jäkligt följsam hund som gick och nosa ibland men direkt sen kom in på vänster sida och höll sig där. Åkte bilar förbi och jag kunde bara hoppa över diket till ängen och han följde klockrent. Roligt och skönt för oss båda!
När vi var nästan hemma fick han frikommando för att "belöna" rätt beteende.
 
Så nu ska dumheterna bort och jag ska ta fram den lydiga hund jag har egentligen. För kanske kanske (eller jag hoppas verkligen) att det kommer en lappisbebis hit i vinter. Så då vill jag inte ha över de här beteendena på valpen för att jag inte satt rätt ramar.
 
Baloo kan och är smart!

Baloo min skatt

0 Läs mer >>
Ja imorgon är det då dags för patofysiologitentan. typ 40 frågorstenta!På massa massa sjukdomar. hoppas jag klarar det, kommer någelunda lika frågor som på tidigare tentor då klarar jag det, annars är jag nog körd. brukar inte vara så här nervös inför tenta men så mycket som gått fel innan den här. har bara varit på 4 föreläsningar av typ 10 pga massa massa krångel.
hmm jobbigt är det iallafall

Tentaångest

0 Läs mer >>
 Hur kan allt kännas så svårt, när jag har mina gullungar? Men allt känns svårt, bara på agilityplanen med Baloo känns det lätt. Där vet  jag vad jag ska göra och allt bara flyter och vi har roligt och framförallt JAG är rolig. Vart annars jag än är känns det som jag är världens tråkigaste människa. Jag gnäller, jag surar, jag stressar, jag är ointressant och jag har INGENTING att prata om eller tillföra som andra kan ha nytta av eller bli glada av. Min tillgång ligger i mina barn, men det är ju dom inte jag. Blä vad allt känns tråkigt nu. Jag brukar leva i nuet, så mycket att det nästan blir fåningt men nu lever jag bara i framtiden. Inte i någon lycklig åh då ska vi göra det och det. nej någon slags åh då kommer allt bli roligt igen och jag kommer vara glad och leka en massa.
Jag brukar var full av äventyr och bus, eller iallafall hålla en kamera framför mig och försöka ta massa fina bilder. men jag tror jag gått vilse för det här året har varit jobbigt!
Vet inte hur jag ska göra för att hitta rätt igen men hoppas att det går över med mer sol och med vår.
Vad är det som är jobbigt då? mer än att vara en tråkig typ...att ha ett barn som inte äter och inte går upp i vikt, det äter upp mig innefrån. Att ha en 3 åring som inte heller äter ordenligt och som inte riktigt vill de som vi vill. Att aldrig hinna med att gå på långpromenad i skogen, att ha stökigt hemma jämt. Att bilskrället bara går sönder och senast idag fick jag punka på bakdäcket. Finns massa att bygga på men ingen tid eller ork. Att det känns som jag har 0 pengar och att det aldrig blir bättre, fast jag inte äns vill vara pengakåt finns så mycket annat i livet som är värt så mycket mer. Samma med skönhetsidealen som jag jobbar med att inte påverkas allt för mycket av, lik förbannat är jag avundsjuk på alla som har snygga fina kläder och "perfekta" kroppar. Det i sig ger ångest eftersom jag inte vill känna såhär runt varken pengar eller skönhet. Nej nu ska jag sluta gnälla!
Här är ett gäng bilder på mina solstrålar som får livet att vara värt allt.
 

Längtar till det blir...

0 Läs mer >>
Ja jag brukar säga så, att mina hundar (alla jag haft själv eller som dagishundar) vill jag ska se på mig som den roligaste som finns men också den värsta.
jag förstår att det kan låta fel, inte det med att jag är den roligaste, det är helt i linje med vad många tänker och tycker med det här med värsta. Det kan låta som jag slår mina hundar i huvudet och är ett monster.
 
Vem är jag då? Jo jag är en rolig person som sitter på en massa saker. Jag är en jäkligt rolig lekkamrat, jag erbjuder lek med andra hundar, jag ger träningslekar, jag ger frihet, jag ger äventyr, jag ger trygghet, jag ger mat jag ger allt bra i livet.
 
Men med trygghet ger jag också ramar, jag är den som säger vad som är okej och inte. Min hund kommer aldrig träffa en annan hund som tillåts bete sig illa mot dom. Och mina hundar kommer aldrig få bete sig illa.
Mina hundar har inte en matte som står och övervakar som en hök, men det beror bara på att jag är så säker på att jag ser och hör vad som händer "ändå". Det kommer från ett gediget hundintresse (och främst för dryga unghanar) och 5 år med en jäkla massa lösa hundar tillsammans på hunddagis. Jag kan höra skillnaden på ett - åhh vad du är dryg, -backa undan jag tycker du är jobbig, - försvinn annars kommer jag behöva hugga, och alla nyanser däremellan. Jag har som mål att hundarna ska bli hörda redan vid första signalen där de meddelar att de inte klarar av situationen och blir de inte det så är det min uppgift att hjälpa dom att få det som de behöver. Det vill säga antingen flytta undan hunden som är "för på" eller hjälpa den hunden som tycker det är jobbigt att kunna gå ur situationen utan att behöva bli mer hotfull.
Det här kanske låter rätt självklart och framförallt lätt, men jag tror att många egentligen tycker att det är svårt. Antingen går man in för tidigt och ens egen hund tappar självförtroendet, den tror inte att den kan lösa någon situtation själv då den alltid, alltid får hjälp. Alltså en hjälp som stjälper den. Eller så går man in för sent och har en hund som tror att den måste lösa alla sitiuationer själv och blir väldigt osäker.
 
Vad gör jag då? Oftast kastar jag bara in ett kommando, typ Fido här. Det får hundarna att titta på mig istället och sitiuationen är bruten, och där erbjuder jag något vettigt att göra istället. Eller så ber jag hunden som är på att GÅ med en ganska bestämd ton, eller så ber jag helt enkelt hunden som blir "utsatt" för att komma in till mig. Väl inne hos mig kan jag skydda den, jag kan med min kropp göra en barriär mot den andra hunden, jag kan med hjälp av min röst avleda den andra hunden, eller jag kan säga åt den andra hunden att jag tycker att det inte är ok eller och det är i sista hand, kan jag ta tag i hunden och fånga in den och sen kräva att den ska lugna ned sig. Antingen att jag håller i den lite och berättar lite barskt att det där tyckte jag var dumt - om det är så att det är en hund som rent av skiter i att respektera situationen. Är det en unghund som bara är full i bus skulle jag antagligen fånga in den och erbjuda något annat meningsfullt att göra, typ häng med mig istället. Allt det här beror ju såklart på varför hunden väljer att vara "på", är det för att den är stressad så är det passivitet som fokus behöver läggas på, är den i "mobbingfas" så är det JAG som är den elaka. det är jag som kommer vara den obehagliga för den hunden genom att det är jag som ger den skäll. Det är här det här med den "värsta" kommer in.
Genom att jag är den som är den "värsta" alltså den som tillåts bli arg behöv ingen hund bli det. Inga slagsmål mellan hundar behöver komma till då det är mig de ska bråka med i sånt fall. Jag tillåter inga fulheter och jag låter ingen bli utsatt för fulheter. Det här gäller givetvis mot människor också! Ingen annan människa får vara dum mot mina hundar, och vad som är dumt är det alltid den som blir utsatt som har tolkningsföreträde i. Lika väl som mina hundar aldrig får vara "dumma" mot någon människa. Som sagt tolkningsföreträdet ligger hos den som blir utsatt och inte hos "förövaren". Så i ena stunden kan det vara att titta på en annan hund, i andra att inte bita den i benen, eller att be om att bli klappad av en viss människa eller att hoppa på en annan. Genom det här kan mina hundar få en otrolig frihet med andra hundar (och människor) för de vet att jag äger situationen. Därav har jag också hundar som tittar på mig när de tycker att situationen blir lite "för mycket" för dom. De vet att de inte behöver lösa situationer som de inte klarar av, men de klarar av alla situationer som jag utsätter de för!
 
Jag vill dock påpeka att jag skiljer mycket på hundträning och att leva med hund. Hundträning är en lek och ska alltid vara en lek! Jag blir inte sur aldrig "sur" på mina hundar när vi leker. Men genom att jag är den bästa och den värsta kan jag även i hundträningen slappna av med andra hundar runt omkring. För mina hundar vet att de inte kommer bli störda av någon annan hund när vi tränar, och skulle vi bli det (såklart det händer) så är det lugnt för skulle det bli obehagligt fixar matte det! Jag är en resurs även i det "värsta" eftersom jag är tryggheten till ett liv fritt från ohanterbara situationer.
 
Det här har hjälp många hundar men tydligast var väl ändå med Hobbe, som kom som en hund som högg i första bästa hund han såg till att kunna vara lös med 30 hundar. Bara för att han visste att han inte behövde ta några situationer han inte klarade av. Den äckligaste han kunde möta var jag, hon som kunde muttra fram att han skulle sköta sig men som också var den roligaste i hela världen och satt på allt det bästa.
 
Men det här funkar lika bra på Baloo som är stentuff, bara att jag inte behöver gå in lika ofta då han klarar långt många fler situationer själv än t ex Bisse som tycker att situationer blir jobbigare snabbare.
 
Vet inte om det här klarade ut några frågetecken, men det kanske är en början på att kunna skriva ner hur jag tänker. Och varför mina egan hundar och mina gamla dagishundar tycker jag är skitrolig! men fortfarande lyssnar när jag säger något mer "tråkigt". Det här är också varför jag aldrig haft problem med terriers, det här är något som passar dom utmärkt, vek som tuff!
 

Min roll i min hunds ...

0 Läs mer >>
De här 3 blickarna får mig att smälta. Kärleken är obeskrivlig och för dom är jag en tiger!
 
 
 
 

själens spegel