vitsippsdalens

Ja jag brukar säga så, att mina hundar (alla jag haft själv eller som dagishundar) vill jag ska se på mig som den roligaste som finns men också den värsta.

jag förstår att det kan låta fel, inte det med att jag är den roligaste, det är helt i linje med vad många tänker och tycker med det här med värsta. Det kan låta som jag slår mina hundar i huvudet och är ett monster.

 

Men med trygghet ger jag också ramar, jag är den som säger vad som är okej och inte. Min hund kommer aldrig träffa en annan hund som tillåts bete sig illa mot dom. Och mina hundar kommer aldrig få bete sig illa.

Mina hundar har inte en matte som står och övervakar som en hök, men det beror bara på att jag är så säker på att jag ser och hör vad som händer "ändå". Det kommer från ett gediget hundintresse (och främst för dryga unghanar) och 5 år med en jäkla massa lösa hundar tillsammans på hunddagis. Jag kan höra skillnaden på ett - åhh vad du är dryg, -backa undan jag tycker du är jobbig, - försvinn annars kommer jag behöva hugga, och alla nyanser däremellan. Jag har som mål att hundarna ska bli hörda redan vid första signalen där de meddelar att de inte klarar av situationen och blir de inte det så är det min uppgift att hjälpa dom att få det som de behöver. Det vill säga antingen flytta undan hunden som är "för på" eller hjälpa den hunden som tycker det är jobbigt att kunna gå ur situationen utan att behöva bli mer hotfull.

Det här kanske låter rätt självklart och framförallt lätt, men jag tror att många egentligen tycker att det är svårt. Antingen går man in för tidigt och ens egen hund tappar självförtroendet, den tror inte att den kan lösa någon situtation själv då den alltid, alltid får hjälp. Alltså en hjälp som stjälper den. Eller så går man in för sent och har en hund som tror att den måste lösa alla sitiuationer själv och blir väldigt osäker.

Vad gör jag då? Oftast kastar jag bara in ett kommando, typ Fido här. Det får hundarna att titta på mig istället och sitiuationen är bruten, och där erbjuder jag något vettigt att göra istället. Eller så ber jag hunden som är på att GÅ med en ganska bestämd ton, eller så ber jag helt enkelt hunden som blir "utsatt" för att komma in till mig. Väl inne hos mig kan jag skydda den, jag kan med min kropp göra en barriär mot den andra hunden, jag kan med hjälp av min röst avleda den andra hunden, eller jag kan säga åt den andra hunden att jag tycker att det inte är ok eller och det är i sista hand, kan jag ta tag i hunden och fånga in den och sen kräva att den ska lugna ned sig. Antingen att jag håller i den lite och berättar lite barskt att det där tyckte jag var dumt - om det är så att det är en hund som rent av skiter i att respektera situationen. Är det en unghund som bara är full i bus skulle jag antagligen fånga in den och erbjuda något annat meningsfullt att göra, typ häng med mig istället. Allt det här beror ju såklart på varför hunden väljer att vara "på", är det för att den är stressad så är det passivitet som fokus behöver läggas på, är den i "mobbingfas" så är det JAG som är den elaka. det är jag som kommer vara den obehagliga för den hunden genom att det är jag som ger den skäll. Det är här det här med den "värsta" kommer in.

Genom att jag är den som är den "värsta" alltså den som tillåts bli arg behöv ingen hund bli det. Inga slagsmål mellan hundar behöver komma till då det är mig de ska bråka med i sånt fall. Jag tillåter inga fulheter och jag låter ingen bli utsatt för fulheter. Det här gäller givetvis mot människor också! Ingen annan människa får vara dum mot mina hundar, och vad som är dumt är det alltid den som blir utsatt som har tolkningsföreträde i. Lika väl som mina hundar aldrig får vara "dumma" mot någon människa. Som sagt tolkningsföreträdet ligger hos den som blir utsatt och inte hos "förövaren". Så i ena stunden kan det vara att titta på en annan hund, i andra att inte bita den i benen, eller att be om att bli klappad av en viss människa eller att hoppa på en annan. Genom det här kan mina hundar få en otrolig frihet med andra hundar (och människor) för de vet att jag äger situationen. Därav har jag också hundar som tittar på mig när de tycker att situationen blir lite "för mycket" för dom. De vet att de inte behöver lösa situationer som de inte klarar av, men de klarar av alla situationer som jag utsätter de för!

 

Jag vill dock påpeka att jag skiljer mycket på hundträning och att leva med hund. Hundträning är en lek och ska alltid vara en lek! Jag blir inte sur aldrig "sur" på mina hundar när vi leker. Men genom att jag är den bästa och den värsta kan jag även i hundträningen slappna av med andra hundar runt omkring. För mina hundar vet att de inte kommer bli störda av någon annan hund när vi tränar, och skulle vi bli det (såklart det händer) så är det lugnt för skulle det bli obehagligt fixar matte det! Jag är en resurs även i det "värsta" eftersom jag är tryggheten till ett liv fritt från ohanterbara situationer.

 

Det här har hjälp många hundar men tydligast var väl ändå med Hobbe, som kom som en hund som högg i första bästa hund han såg till att kunna vara lös med 30 hundar. Bara för att han visste att han inte behövde ta några situationer han inte klarade av. Den äckligaste han kunde möta var jag, hon som kunde muttra fram att han skulle sköta sig men som också var den roligaste i hela världen och satt på allt det bästa.

 

Men det här funkar lika bra på Baloo som är stentuff, bara att jag inte behöver gå in lika ofta då han klarar långt många fler situationer själv än t ex Bisse som tycker att situationer blir jobbigare snabbare.

 

Vet inte om det här klarade ut några frågetecken, men det kanske är en början på att kunna skriva ner hur jag tänker. Och varför mina egan hundar och mina gamla dagishundar tycker jag är skitrolig! men fortfarande lyssnar när jag säger något mer "tråkigt". Det här är också varför jag aldrig haft problem med terriers, det här är något som passar dom utmärkt, vek som tuff!