vitsippsdalens

Idag blir lilla lurven 5 år. Vår gemensamma resa började 1 vecka efter att Lyra dog,  bara där kan jag ju säga att det inte kanske var det bästa jag gjort. Hade bokat en valp till sommaren men fick erbjudande om att ta Bisse 7 mån gammal.han var en glad galen valp som inte hade någon stopp knapp. Han ville ha mer och mer hela tiden och kunde inte lugna ner sig där han bodde innan. 

Hos mig kom han till ett galet aktivt liv, hunddagis och hundträning var mitt liv tillsammans med bygge av hus. 

Bisse kom snabbt in i mitt hjärta och ersatte Lyras stora tomrum. Han var redan från början helt otroligt rolig att träna med och fick aldrig aldrig nog. Matglad som en labrador gör honom lättbelönad. Han växte och vi åkte på utställningar och oj vad kul det är när man har en sån snygg hund så det bara är att gå in och hämta certen. Agility klickade vi direkt i men han har aldrig riktig orkat hoppa så högt tråkigt nog, hoppas på att vi kan bygga upp rätt muskler så han klarar largeklassen utan problem framöver.

sen testade vi raĺlylydnad och lärde känna cissi i samma veva, oj vad Bisse älskar rally. 

Tyvärr har inte allt varit en dans på rosor. Bisse vid typ 9 mån bett en hens på dagiset som aldrig gjort en fluga för när, idag vet jag att det berodde på att han inte kunde läsa situationen och blev stressad, då fattade jag ingenting. Vi gjorde mh-testet och det visade att han kan vara passiv och att mycket i livet är läskigt. Spökena gick han tex aldrig ängs fram till utan smet från platsen istället. Vid skogen var han så rädd att bedömaren bad mig gå lite åt sidan och då kutade Bosse iväg,  utlåtandet blev: han är bara kvar här för att han litar på dig men han är skiträdd egentligen. 

Sen kom tonåren och alla hormoner, Bisse började flyga på Baloo utan anledning och vid varje stresspåslag blev han aggressiv. Dvs om vi såg en annan hund, ett rådjur eller nån godis låg på marken som båda ville ha. I samma veva kom Algot och Bisse har redan från början varit en underbar barnhund och låg gärna nära och höll koll. Problemen med aggressiviteten mot Baloo eskalerade så pass att jag trodde jag skulle behöva sälja min älskade hund. Stora problemet har varit att han var köpt med avelsrätt och Bisses hormoner är det som varit problemet. Han har inte klarat av att hantera sina känslor och reaktioner när hormonerna flödat. Mamma lyckades få mig att be tidigare ägaren om att få chippanik honom. För som hon sa: det kan inte vara värt att splittra en familj, och Bisse kan inte få det bättre. Jag får chippa honom och aggressiviteten försvinner och helt plötsligt går det arbeta med miljötränad och socialisering.  Och tack vare att Baloo är så otroligt stabil och säger på sig själv ber Baloo aldrig tillbaka. Han vände andra sidan till i många månader innan han fick nog men när han fick det var det en farlig situation med en bebis i närheten av en hund som kunde få aggressiva utfall på den andra hunden när som. 

 

Med hjälp av chipet kunde vi arbeta med problemen och stärka självförtroendet på Bisse. Han fick lära sig umgås med andra hundar på ett bra och avslappnat sätt, han fick uppleva många olika miljöer med stöd av mig och Baloo. Tex en julmarknad vi var på så gick Bisse med svansen långt in mellan benen, då han tyckte det var så läskigt med de andra hundarna och alla människor. Baloo däremot fick helt avslappnat och jag hade fullproppade fickor med godis. En hund gjorde ett utfall mot Bisse och han ryggade tillbaka, Baloo vände upp sig långsamt och gav till ett skall, ett skall som betydde: ge tusan i honom han är med mig (typ). Att haft med Baloo som kunnat ta alla första möten med alla hundar och människor har gjort att Bisse fått mer och mer självförtroende och verkligen fått se att ingenting händer om man bara tar det lugnt. 

 

Bisse har som sagt alltid varit en perfekt träningshund och den godaste barnhunden. När Algot varit ute och lekt har han alltid gått eget honom tills Algot hittat nåt att leka med, då har han lagt sig och gnagt på nåt ben eller något för att avbryta och leka med Algot om Algot velat det. 

 

Bisse är idag en väldigt bra hund, men det ligger mycket jobb bakom det. Han är i grunden misstänksam mot män och Martin fick jobba länge innan Bisse lita på honom, han är förarverk och tycker inte om stressiga platser,  men med någon han litar på märks det inte alls längre. 

 

För ett år sedan fick jag väldiga problem med min kropp, så pass att jag inte kunde bära Ivar alls och absolut inte Algot. Att gå med hundarna var en pina och jag hade extremt ont efter att ha gått en kort promenad i koppel med hundarna. Jag ringde då hon jag köpt honom av och bad om avlastning, tyvärr hade hon ingen möjligt till att hjälpa mig. Bisse drog i koppel hur mycket jag än tränat det och mina axlar klarade inte av det. Frågade då mina relativt nya vänner och grannar om de kunde tänka sig passa Bisse ett tag, de pratade nämligen om att köpa hund och jag tänkte det kunde vara gyllene tillfälle att testa på det på riktigt. 

 

1 vecka tog det innan jag insåg att Bisse hittat sin riktiga ägare och familj. Han avgudade sin passfamilj och de älskade honom med. Kontakten som lotta och Bisse har gått inte förklara på annat sätt en ren kärlek. Det lyser i bådas ögon när dom ser varandra och när jag var tillräckligt bra för att han skulle kunna flytta tillbaka skulle det vara rent elakt att sära på Bisse och familjen. När han var här nere och passades när de skulle iväg låg han vid dörren och väntade på att de skulle komma tillbaka. 

 

Många tror och vill tro att jag lätt Bisse bo kvar hos sin nya familj för att jag inte ville ha honom eller för att jag inte klara av honom. Men ska jag vara ärlig skulle jag absolut vilja ha honom själv, att ha min mysiga nallebjörn som aldrig aldrig nånsin skulle säga nej till träning och som jag inte behöver tänka alls på hur jag handlar i agilityn. Eller när Algot säger att han vill att Bisse ska bo här, det är såklart jag vill det, jag vill det än mer när han är här och vi passar honom. Jag vill det ända tills jag ser Bisse med sin riktiga familj. De är ett och kärleken de emellan är så total så all min egen egoism flyger ut genom fönstret, för jag vill att min hund ska ha det bästa och det bästa för Bisse är att vara i en familj som älskar honom villkorslöst utan krav på prestationer på tävlingsbanan utan bara träning för skojs skull. 

 

Så idag på Bisses födelsedag och befrielsedag från avelsrätten ger jag honom det jag tycker alla hundar är värda, en familj som älskar honom för den han är och inte för den han skulle kunna vara. Gratis på födelsedagen älskade älskade hund nu är du inte min längre utan nu tillhör du din familj enligt konstens alla regler.  Det är tur jag ändå träffar dig jämt för nu sitter jag här och gråter men med en lycka för din skull. 

 

Vår uppgift som hundägare är att alltid sätta hunden främst och inte vår egen egoism!